Hej!
Har tänkt på en sak; om man är ihop med någon som är yngre, särskilt om man som tjej är runt 20 eller yngre... när man talar om ålder på sin partner känns det ofta som om att många lyfter på ögonbrynen lite som för att säga; jasså, han är yngre?!? man blir så van vid det att man nästan själv indirekt ber om ursäkt fast man inte vill göra det... tex. min kille är 2 år yngre men han är väldigt mogen så det märks inte att han är yngre...
Helt ärligt... det finns de som har äldre killar som beter sig rätt omoget men inte säger de; han är några år äldre men det märks inte för han är så omogen att vi hamnar på samma nivå... (lite överdriven beskrivning kanske..) fast oftast erkänner man inte att man är omogen... och jag vet.. normen eller det vanligaste är att kille än äldst. Jag har hört att kyrkan hade åsikter om det förr. Det kunda bli fel på barnen om mannen inte var den äldsta sades det...
Jag erkänner lätt; jag kan vara rätt barnslig, är inte den mest självständiga människan som vandrat på jorden, långt ifrån och jag har delvis kvar mycket av barnasinnet i mig och älskar att roa barn... omoget eller hur?!? men jag är fan stolt över det än att bli så vuxen att man aldrig kan bjuda på sig själv i rädslan att göra bort sig... sedan finns det olika typer av omogenhet och mogenhet... självklart... det kan diskuteras i evigheter...
men från och med nu vet i fan om jag inte ska sluta försvara att min kille är yngre.
För åldern spelar ingen roll om man älskar varandra. Oavsett vem som är äldst i förhållandet.
Uppfattat?!?
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar