Skilsmässor och barn til missbrukare Fredagen 25 juli 2008

Hej på er!

Jag är väl medveten om att det jag tar upp här och nu lätt får mig att framställas som en som vill att staten kontrollerar allt samt en "blandras" av kristdemokrat.

Läser på Aftonbladet se länk: http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2971993.ab 2008-07-25

att det är bara i 1 av 3 fall som det går bra för/ leder till något positivt när skilsmässa sker. Samtidigt såg jag på nyheterna igår att man utrett hur barn till missbrukare mår/har mått under sin uppväxt. Främst gällde detta barn till alkolister.

Jag tycker båda dessa påståenden låter väldigt realisitksa. Jag tror att barn i längden mår bäst av att föräldrarna (lägg märke till att jag skriver föräldrarna, inte mammm och pappa, homosexulla kan det också gälla) lever ihop. Och angående det här med att vara barn till minst en missbrukande förälder. Det säger väll sig självt att man mår mer eller mindre dåligt och tar stryk dirket eller indirekt av att tex. inte veta om pappa eller mamma druckit om det kankse i västa fall leder till missahandel, antingen mellan föräldrarna och/eller även barnen.

Det finns dem som menar att :"Det är väll bättre att man skiljer sig än att föräldrarna bråkar jämt..." jag är också inne på den linjen och jag tror inte heler att barnen mår bra av det men å andra sidan tänker jag: om man hör sina föräldrar bråka.. (nu menar jag inte slåss och sånna hemskheter, då är skilsmässa ett måste...) är inte det att visa barnen att så fungerar en relation. Föräldrarna är inte alltid sams, iblnad leder det till bråk men det visar också att efter bråket blir föräldrarna sams och sedan är allt ok igen. För jag tror det är ytterst få relationer där man aldrig bråkar om något. Tyvärr kankse man ska säga.. Eller tacka och lov.. för ibland kommer man en människa närmare om man vet att man "kan ta ut svängarna lite" med sin partner istället för att trippa på tå för vaandra.

Jag vet att det jag kommer att skriva härnäst låter en aning "staten kontrollerar allt"... jag vill påpeka att detta vekrligen är något jag tycker.. jag känner få som tycker som jag i denna frågan... Men om man ska adoptera barn så får man genomgå en jävla massa kotroller (mamma och pappa har berättat...), allt för att barnet ska ha det så bra som möjligt. Det kan tyckas överdrivet och det är kankse lite överdrivet men det är för barnets bästa. Varför gäller det då inte samma sak för dem som får biologiska barn? Jag menar inte att om de inte har "allt" så måste de göra abort eller så men om man upptäcker att här är tex. lite dålig bostad för ett barn, eller likande så kan man få hjälp med att hitta en bättre bostad osv. Det kan tyckas att man verkligen omyndigförklarar vuxna människor och att de inte kan tänka själva. Men ibland tror jag faktiskt att det är så. Vissa tror bara att det är att skaffa sig en söt bebis och sedan löser sig allt. Tyvärr är det inte så. Jag vill påpeka att detta i första hand är för barnets bästa. Inte föräldrarna. Bättre att satsa på att barnet får en bra och trygg uppväxt etc. än att lägga pengarna på dem för att de hade dålig uppväxt och måste läka sina sår tex. hos psykolog som vuxen. Nu menar jag då rakt inte att vi kan skydda barn och ungdommar mot alla livets törnar. Vissa av törnarna är kankse tom. bra och får oss att växa. Behöver man hjälpa ska man få det som vuxen också. (Annars vore det illa). Det jag konkret menar är bara det; att lägger man en bra grund går det oftast bättre för barnen senase i livet. Men jag tror tyvärr att det jag precis skrev aldrig går i uppfyllelse. Även jag har tänkt på att det skulle innebära vissa problem: ex. vad är det som utgör mallen för att få skaffa barn? pengar? (man blir inte lycklig av en massa pengar men det är ändå bra att ha ibland...) en viss ålder? (det finns tonårsmammor som är utmärkta föräldrar, tonårspappor också.. och de som är rika och 30+ som får barn och misslyckas totalt ibland...) Så att sätta mallar för något sådant skulle bli enna komplicerat.

Och egentligen får jag nog inte ens uttala mig i denna frågan. Jag menar; jag är 20 år och ar inga egna barn, vad vet jag om livet? Jag vet nog inte så mycket. Men jag anser att jag har sunt förnuft... ibland i alla fall.

Kram på er.